Ordet gemenskap betyder: En vänskaplig relation mellan flera personer som bygger på ett äkta intresse för varandra och kärlek till varandra. Man kan vara del i en familj utan att ha gemenskap med varandra. Man kan till och med vara gift med en person utan att ha gemenskap. Och självklart kan man vara med i en församling utan att uppleva gemenskap med sina syskon. Vem har inte upplevt det? Den Helige Andes verk är gemenskap. Gud vill att församlingen skall fungera som en kärleksfull familj där man är intresserad av varandra och vill vara tillsammans.

Sann gemenskap kan inte krystas fram eller födas fram genom mänsklig ansträngning. I Apg ser vi att gemenskap kom som en gåva från den Helige Ande som gjorde att de troende fick en djup och sann kärlek till varandra. Det är ett verk av den Helige Ande att knyta våra hjärtan tillsammans. Sann kärlek föder sann gemenskap som överskrider alla barriärer av ras, kön, ålder eller klasstillhörighet. Det motiverar oss till att be för varandra, bära varandras svagheter och lägga ner våra liv för varandra. Tonåringar och äldre, alla känner sig som en enda stor familj om det finns kärlek. Varför kan en tonåring älska att besöka sin gamla farmor och farfar men känna ingen tillhörighet med de äldre som går i samma församling?

Eftersom gemenskap handlar om ett äkta intresse för andra, så kan det inte tvingas fram genom flera program, grillkvällar eller tillställningar. Det handlar om hjärtat och hjärtats inställning. Vi har försökt bygga våra församlingar utan gemenskap och har fått en steril församlingsmodell som istället för att vara relationsfokuserad så är den fokuserad på andlige ”celebriteter” och events. Vi saknar lärjungaskapet ”one-on-one.” Jag mötte en pastor från USA några år tillbaka som har startat flera församlingar över jorden och där kärnan i församlingslivet är en djup gemenskap med Gud och varandra (i hemmen). Han sa att orsaken till så mycket av synd och omoral vi ser i församlingarna i väst beror på just bristen av gemenskap. Vilken ny tanke för mig! Han sa att i våra kyrkor kan man klistra på sig en snygg fasad på söndag och leva som den onde själv resten av veckan utan att någon märker något. Men om man verkligen delar livet med varandra så tar man ansvar för varandras liv, andligt, socialt, ekonomiskt mm. Jag tror många som är bekväma med att bära sina masker och hålla uppe en fasad, bävar och fruktar inför en sådan verklighet: Att bygga en församling där man är ärlig och öppen mot varandra och släpper andra in på livet.

Utan gemenskap blir undervisningen kliniskt torr. Församlingen är en familj, inte ett klassrum. Många kristna har fullständigt gett upp på kyrkan och jag kan förstå dem. Men lösningen är inte att ge upp utan att stanna kvar och låte den Helige Ande göra sitt verk. Om vi vandrar i ljuset så har vi gemenskap med varandra (1 Joh 1:7). Är gemenskapen bristfällig, låt oss göra oss av med mörkret i våra liv så vi kan komma närmare varandra. Mörkret i alla sina former: stolthet, fruktan, oförlåtelse, själviskhet, fåfänga, självhävdelse eller vad det måtte vara.

En kommentar till “Gemenskap”

  1. Marianne i Flen skriver:

    Jag vet att det är så, man kan ej tvinga fram gemenskap, eller vänrelation. Det är en sanning som jag känner till. Detta inlägg gav mig ändå hopp, tröst och förväntan. Jag ser ändå fram emot en bättre och större gemenskap i församlingen. Tack Daniel

Lämna en kommentar

Du kan använda följande taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>