I vår församling har vi fått ett ord från Gud: ”Herren ska återvända till Sion”  (Sak 8:3). Där Gud finns uppenbarad så märks det. Hans närvaro, kraft och liv kan inte döljas. Där Gud inte finns är det brist på liv, kraft och hans närvaro. Detta gäller för oss som enskilda personer likväl som församlingen som helhet.

Vad innebär det att Herren återvänder? Vad händer när han kommer? Det står i Mal. 3:1-3, 5: Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel som ni längtar efter. Se, han kommer, säger HERREN Sebaot. Men vem kan uthärda den dag då han kommer, och vem kan bestå när han uppenbarar sig? Ty han är som en guldsmeds eld och som en tvättares såpa. Likt en guldsmed skall han sätta sig ner och rena silvret. Han skall rena Levi söner, luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram åt HERREN en offergåva i rättfärdighet. Jag skall komma till er och hålla dom. Jag skall snabbt träda upp som vittne mot trollkarlar och äktenskapsbrytare, mot dem som svär falskt, mot dem som undanhåller arbetaren hans lön och förtrycker änkan och den faderlöse, mot dem som vränger rätten för främlingen och inte fruktar mig, säger HERREN Sebaot.

När Gud kommer så kommer han med rening (kallas även för dom: 1 Pet 4:17). Gud gör inte det för att vara elak och dum mot oss. Han gör det heller inte för att trycka ner oss eller få oss att känna oss fördömda. Men tyvärr är det ofta så vi tolker det.

Jag har under mina få år som pastor (2004- tills idag) blivit starkt medveten om att det finns knappt några kristna kvar i Sverige idag som tror på Guds tillrättavisning, rening eller dom. Kristna drar likhetstecken med fördömelse. Man vill enbart ha ”positiv” förkunnelse som gör en glad. Säg inget som gör mig ledsen eller sorgsen. Bara tanken på att Gud kanske vill att vi upplever sorg eller bedrövelse över vår egen situation räknas som blasfemi eller en ond irrlära, inte bara i våra sammanhang utan i alla kristna läger.

Resultatet blir då att när Gud säger något vi inte tycker om, ofta en förmaning (genom sitt ord, Den Helige Ande eller kristna syskon, ja till och med icke-kristna) så blir vi sura, deppiga och tappar modet. Om detta kan vi läsa i Heb 12:5-6 Ni har glömt den uppmaning ni får som söner: Min son, förakta inte Herrens tuktan och tappa inte modet, när du tuktas av honom. Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär. Dagens postmoderna kristna skulle gärna vilja ta bort detta kapittel ur Bibeln. Det fortsätter i vers 10-11: Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.

Guds ord säger att vi fostras genom tuktan och att Gud gör det för vårt bästa för att vi skall få del av hans helighet (betyder att vi ska bli lik honom). Samtidigt säger Guds ord att ingen tuktan är till glädje, utan till sorg och att frukten kommer längre fram.

Paulus visste att tuktan kan knäcka oss och få oss att tappa modet, särskilt om vi föraktar den.  Paulus skrev ganska krasst till församlingen i Korint (1 Kor). Han tillrättavisar de som oandliga, köttsliga människor (1 Kor 3:1-4), uppmanar de att sluta bedra sig själva (1 Kor 3:18), kallar de uppblåsta och tillrättavisar de för att de tillåter otukt i församlingen (1 Kor 5.1-2), säger att de ska sluta umgås med de som kallar sig broder och lever som syndare. Han säger att han vill få de att skämmas och ifrågasätter om de överhuvudtaget har förstånd (1 Kor 6:5-6) eftersom de kristna drar varandra inför domstol och stämmer varandra. Han tillrättavisar de för otuktssynd och undrar om de överhuvudtaget vet att den Helige Ande bor i dem (1 Kor 6:15-19). Han går så långt som att säga att kristna bröder går förlorade därför att de är okänsliga och synder mot bröderna (1 Kor 8:11-12). Han tillrättavisar de även för att ha gemenskap med onda andar (1 Kor 10:20-21).

Som man kan förstå så blev korintierna ganska knäckta över att få detta brev från Paulus. Han förstod detta när han sedan skrev sitt andra brev till dem. Han visste att han riskerade få fiender genom att säga sanningen till församlingarna. Till Galaterna säger han: Har jag nu blivit er fiende, därför att jag säger er sanningen? (Gal 4:16). Tyvärr är det ofta så. Det är något man själv är medveten om som pastor: Säger jag en obehaglig sanning till folk (enskilt eller öppet) så riskerar jag att få fiender. Varför gjorde Paulus då detta? Var det för att få dem att skämmas? Han svarar själv på den frågan: Jag skriver inte detta för att få er att skämmas utan för att tillrättavisa er som mina älskade barn. Paulus drar liknelsen med en förälder som tillrättavisar sina barn. Inte gör föräldern det för att hänga ut barnen utan för att korrigera ett felaktigt beteende utav omsorg och kärlek till barnet. Blir barn ledsna och sorgsna när de tillrättavisas? Ja, absolut. Skall man låta bli att tillrättavisa för att slippa se barnen bli sorgsna?

Paulus funderade på om han hade gått för långt och varit för hård. Ja, i början så ångrade han sig till och med: Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, eftersom jag såg att brevet gjort er bedrövade, om än bara för en tid. (2 Kor 7:8).  Men sedan fortsätter han: Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss. Ty en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död. Se, just detta att ni greps av sorg efter Guds vilja, vilken hängivenhet har inte det fört med sig bland er, vilka ursäkter, vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning!

Paulus säger alltså: Ni greps av en sorg efter Guds vilja och det var Guds vilja att ni blev bedrövade. Och därför har ni inte lidit någon skada. Men bedrövelsen var endast för en tid. En svindlande tanke för många: Det kan vara Guds vilja att jag känner sorg och bedrövelse över fel jag har begått. Men låt bara sorgen leda till omvändelse och inte till uppgivenhet och apati.

Det finns tre kategorier av kristna. Det gäller vår församling såväl som alla andra. Den första gruppen ser på all tillrättavisning, antigen från Gud eller människor som ett djävulens verk och står imot det i Jesu namn. Man kallar det fördömelse och citerar Rom 8:1 i självförsvar. Ingen får säga till mig vad jag gör fel! Vågar du göra det så blir du min fiende! Den andra gruppen är de som är selektiva: De kan ibland låta Gud tala till dem eller korrigera dem, men är helt stängda för all form av tillrättavsining eller korrigering från bröder eller trossyskon. Man tar imot Guds korrigering enbart när man är öppen och det inte är för obekvämt. Den tredje gruppen är de som ödmjukar sig under Gud och andra (Ef 5:21, 1 Pet 5:5). Ibland verkar det som dessa kristna är lika sällsynta som ”fint guld från Ofir”. När ett syskon påpekar områden som behöver rättas till, så ödmjukar de sig, lyssnar och ber den Helige Ande ransaka deras hjärtan och visa om det verkligen är så. Sedan vänder de om och uppsöker sin broder eller syster och tackar från djupet av sitt hjärta för att vederbörande vågade konfrontera med sanningen.

När Herren kommer till sitt tempel så kommer han för att rensa slagget. Om vi är stängda nu för hans tillrättavisning så kommer vi inte att kunna uthärda den dagen han kommer till sitt tempel (Mal 3:1-3). Han kommer för att rena. Sedan kommer hans helighet, härlighet och kraft att vila över hans församling.

Du som går genom en reningens eld nu i Sion av motiv, tankar, attityder och uppförande, spring inte från Gud och förakta inte hans tuktan. Grips du av sorg och bedrövelse så är det enbart för en tid. Frukten kommer längre fram!

En kommentar till “En sorg efter Guds hjärta”

  1. Sara skriver:

    Helt rätt det ni skriver. Att gå genom elden är smärtsamt. Jag vill säga till de som inte öppnar sig för Guds tillrättavisning att de missar en härlighet som väntar dem. Jag har provat att vara ledsen och ha sorg efter världsliga ting och jag gick i ständig sorg men när jag ödmjukade mig och tog emot Guds tuktan och dom så fick jag uppleva en djup sorg. Det glada budskapet är att den sorten av sorg försvinner när du verkligen ligger inför Guds närvaro och uttrycker din inre smärta inför honom. Han kommer med så mycket kärlek och omsorg. Han helar och läkar såren som har orsakat att vårt hjärta har hårdnat och inte öppnat sig för Gud.

    Själv har jag bett Gud att han ska fostra mig på nytt och tukta mig. I 4 års period har jag bara upplevt prövningar och inre smärta (sorg efter mina synder) ..det är en reningsprocess och vill vi bli lika jesus så måste vi tillåta det i våra liv. Det tar tid men heligheten kommer och jag väntar på den heligheten och härligheten. Jag vill att den dagen Jesus kommer ska jag vara vaken och utföra hans vilja i jorden under tiden. Jag är inte färdig men jag väljer Jesu lidande istället för en stunds njutning.

    Gud välsigne er

Lämna en kommentar

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera.