Paulus säger att vi ska behålla fältet på den onda dagen. Idag har varit en ond dag. Jag tänkte ikväll på en låt jag hörde när jag var liten: ”If I could turn back time.” Nu går inte det, annars skulle jag ha backat tillbaka till kl 09.00 imorse.

För närvarande är vi i Bergen i Norge där min fru ska sommarjobba i två veckor eftersom man inte blir rik på att vara mammaledig. Dagen idag började bra. Louisa hade sovit bra hela natten och vaknade först 09.00 vilket är ovanligt för henne. Solen sken vilket är ovanligt för Bergen som är den enda stad jag känner till där man har paraplyautomater på gathörnen. Det känns som monsuntiden varar 365 dagar om året i Bergen.

Emelie hade fått en ledig dag idag och hela familjen skulle gå på akvariet i Bergen tillsammans. Det såg vi alla fram imot. Då ringer telefonen och bemanningsföretaget Adecco som Emelie jobbar för säger att hennes pass imorgon är inställt och att de behöver hennes hjälp idag. Det kändes lite motigt och barnen hade sätt fram emot en dag tillsammans med mamma. Nu när Emelie skulle jobba så ställde vi in besöket på akvariet och stämningen gick ner. Då öppnar Emelie Bibeln och säger att hon har ett ord till mig. Jag visste innan vad hon hade tänkt att läsa. Det var från Fil 4 om att vi alltid ska glädja oss. ”Detta är ett ord till dig idag”, sade Emelie med ett leende.

Emelie gick på jobbet och jag bestämde mig för att ta med mig alla tre barnen ner på stan och hitta på något. Bergen har ett fint fisketorg och hamn. ”Det finns säkert något att göra på stan”, tänkte jag. Till slut hittade jag en parkeringsplats för endast 30.- timmen och parkerade bilen. Vi gick inom Domkyrkan där barnen ville dansa med varandra till orgel musiken. På dörren in stod en skylt: ”Tig inför Herren hela jorden.” Jag förstod att mina barn inte passade in i den miljön så vi gick snabbt ut igen. ”Vad gjorde vi där inne? Varför gick vi dit?” frågade Julia. ”Jag vet inte” svarade jag.

Vi gick ner till hamnen och åt våra smörgåsar som vi hade tagit med för att smälta in i den norska miljön (de äter smörgåsar till frukost, lunch och kväll). ”Jag vill ha riktig mat som i Sverige” sa Lucas besviken. Eftersom jag hade smort på choklad på smörgåsen så fick han ner maten. Då såg vi ett lite sightseeing tåg på hjul och tänkte att vi kunde ta en tur med tåget. Kvinnan som sålde biljetterna var vänlig och tog endast betald för mig och ett av barnen. Sedan åkte vi iväg uppför bergen i Bergen. Man förstår varför staden heter så. Det var vackert väder och en strålande utsikt.

Sedan började den onda dagen ca 16.30. På vägen ner började det störtregna och hela himlen blev kolsvart på nolltid. Det är sådant som ofta händer i denna stad men som man inte tänker på som turist. Barnen hade kortärmad och kortbyxor och satt och frös medan temperaturen störtdök och regnet kom in från sidan på Julia. Louisa hade inte sovit sin eftermiddagslur än och precis innan vi var framme så somnade hon i mitt knä. Det störtregnade och bilen var parkerad en bra bit ifrån ”tågets” slutstation. Eftersom jag var så dum att jag litade mer på väderprognosen än på det jag faktiskt kände till om Bergen och klimatet här så hade jag varken med regnskydd till vagnen eller paraply. Att glömma paraply i Bergen är lika dumt som att glömma vattenflaska i Saharas öken.

Molnen blev bara mörkare och mörkare. Barnen ville hem. Julia frös och grät. Och på toppen av allt så hade parkeringstiden gått ut för en halvtimme sedan. Jag ville inte bli av med mer pengar nu efter att ha betalat över 15.- för en liter mjölk och köttfärs till 100.- kilot (norska kronor). Det var verkligen dags för middag nu och jag och barnen var hungriga. Julia och Lucas insisterade på att vi skulle springa till bilen i monsunregnet. Jag ville inte göra det pga Louisa som sov i vagnen utan regnskydd men Julias tårar och frusna skakningar tillsammans med tanken på en fet parkeringsbot tvingade mig ut i regnet.

Till slut var vi framme vid bilen helt genomvåta. Louisa vaknade så klart av allt elände efter bara 10 minuters sömn. ”Nu måste vi fort hem och få klar mat till alla hungriga barn” tänkte jag medan jag ställde in GPS en. Min relation till GPS liknar den till datorer. Jag gillar de inte men använder de när jag känner mig tvungen. Jag gav mig ut i Bergens rusningstrafik. Bergen är Norges näst största stad och har många enkelriktade körfält, smala gränder och trånga passage vilket beror på att staden är 1000 år gammal. På väg ut ur stan så är det tre körfält som snabbt delar på sig åt tre olika håll. Jag insåg att jag låg i fel körfält, lurad av bilden på min GPS och hade kort kort tid att byta körfält. Jag tittade snabbt i vänstra spegel, såg ingen bil och svängde. Då sade det krasch! Och sedan var det total stopp. Jag hade kört rakt in i en bil tillhörande en städfirma och hon som körde var ryss.  Jag hade krockat med en rysk städtant som inte kunde norska mitt i rusningstrafiken i Bergen. Och jag visste inte vad jag skulle göra. Både hennes högre hjul fram och mitt vänstra hjul fram var helt mosade och trasiga. Vi stod på felgen och hade ingenstans att ta vägen.

Jag tänkte medan jag stod där (det blev ca 2 timmar) och hindrade utgående trafik från staden: ”Nu tänker väl alla: Vilka dumma svenska turister som inte kan köra bil.” Fast jag är norsk så har bilen svenska skyltar. Julia började storgråta och sa att nu kommer vi aldrig hem. Hon blev ennu mer ledsen över alla förbipasserande och särskilt tonåringar som skrattade åt oss. ”Detta är inte sant!” tänkte jag. ”Det här har inte hänt på riktigt!” Jag var fast. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag visste inte ens vilket försäkringsbolag jag hade. Den ryska damen kunde inte ett enda ord på engelska eller norska. Hon ringde sin chef och bladdrade iväg på ryska. Jag ringde min bror Birger i Sverige som hjälpte mig. Han fick tag i mitt försäkringsbolag och förklarade situationen. De sa att en bärgningsbil skulle komma inom 2 timmar. 2 timmar! Då skulle Louisa vara helt i upplösning. Jag hade ingen reservmat i bilen.

Jag tänkte att jag fick byta däck på min trasiga bil och ta mig därifrån så jag inte hindrade trafiken längre. Jag fick fram reservdäcket och domkraften för att lyfta bilen. Nu saknades den delen som man ska sticka in i hålet på domkraften för att veva upp och ner den. Jag hittade en liten skruvmejsel som jag försökte använda. Det var nästan omöjligt att hissa upp bilen med hjälp av skruvmejseln. Just då så stannar en förstandshandikappad man upp och börjar kommentera (jag översättar till svenska): ”Nu har du stora problem, hörru! Nu har du ställt till det ordentligt. Nu kommer dina barn att bli arga på dig. Vet du vad du gör?” Så där fortsatte han att prata medan jag svettades och slet för att försöka hissa upp min bil. Till slut tittade han allvarligt på mig och sade: ”Vet du vad, jag gillar dig.” ”Jag gillar dig med”, sade jag medan jag tänkte ”snälla, gå härifrån! Jag orkar inte mer av ditt hån och skratt.” Till slut lånade jag den ryska tantens svev och kunde få upp bilen från marken. Men när skruvarna var lossnade så satt hjulet som fastsvetsat. En trevlig man kom förbi för att hjälpa och låg på marken och sparkade allt han kunde på hjulet men fick inte loss det. ”Det här hjulet måste ha suttit på i många år” sa han till mig. ”Så går det när man inte byter däck!”  ”Nej, det har inte varit på mer än 8 månader” sade jag. Till slut gav han upp och gick vidare. Jag försökte flera gånger att ringa min fru på jobbet för att få sympati, stöd, uppmuntran eller ett bibelord in i situationen men hon svarade inte. Lucas stod bredvid mig och frågade: ”Pappa, är detta bara en mardröm?” ”Tyvärr är det inte det Lucas”, svarade jag. Han började nästan gråta när han undrade om min krock skulle sabotera vår resa till Skåne senare i sommar. Julia började nypa sig i kinden för att kolla om det bara var en mardröm. ”Pappa, det är ingen dröm”, sa Julia, ”därför att jag får ont när jag nyper mig i kinden.” ”Jag får ont utan att nypa mig i kinden” tänkte jag. Julia ville trösta mig och lovade ge mig sina sista norska pengar som ett bidrag till reparationen.

Efter att ha blockerat trafiken i över två timmar så kom ett gäng Bulgariska brottare förbi. De kunde inte låta chansen passera till att visa sina muskler och färdigheter. Tre män gav sig på hjulet utan att få loss det. Det kunde nästan betecknas som grov misshandel och jag var rädd de skulle slå sönder min bil. Till slut tog den ena reservhjulet och började slå loss på mitt punkterade däck. Till slut lossnade hjulet. Då kom mannen stolt fram till mig och krävde pengar för att ha hjälpt mig. Han fick 200.- och gick glad därifrån. Barnen var de riktiga hjältarna. Det var inget gnäll, bara omtanke om stackars pappa. Julia gjorde en hjälteinsats med att hålla en hungrig och trött bebis glad i baksätet.

Vi var hemma ca 19.30, många timmar försenade. Barnen var jättehungriga och Louisa skrek i förtvivlan efter mat. Hon slukade i sig en hel burk barnmat och en halv burk med fruktpuré. Sedan somnade hon. Då började jag på middagen 20.00 eftersom barnen ville ha riktig mat. Inga fler smörgåsar idag, inte! Jag tog fram potatisarna och såg att allihopa var väldigt gröna. Jag har hört att man inte ska äta grön potatis så jag åkte till butiken och köpte ”billig” potatis (inte nypotatis) för endast 21.- kilon. Eftersom sommaren inte har kommit till Norge än så finns ingen norsk färskpotatis i butikerna. Det är kanske därför fjolårets potatis är så dyr eftersom det tryter i potatislagren. Det kändes nästan fel att köpa potatis för 21.- kilot efter att ha krockat bilen.

Dagens meny var fläskkotletter och potatis. Min nya t-shirt (ej bomull) fastnade i kardboard bandet på picknick korgen när jag städade ur den och hela t-shirten revs upp. En massa trådar slets loss. ”Var alltid glad” tänkte jag och kom ihåg morgonens bibelord. När jag hade gjort såsen och kom bärande på den så föll sleven ut och ramlade i golvet med följden att sås spilldes över en stor del av golvet. ”Pappa, det här är nog din otursdag” sa Julia. ”Nej, det här er den onda dagen när fienden vill stjäla all glädje” tänkte jag. Lucas började äta och lyckades lägga hela armen på tröjan i såsen på tallriken. Julia som ville gå ut och leka med sin nya kompis efter maten tittade ut med sorg på regnet som plötsligt ösade ner. Efter maten lade hon sig ledsen i sängen på sitt rum. Men först gav hon mig sina sista pengar för att hjälpa betala för bilen: 12 norska kronor. Det var åtminstone allt hon hade. Hon har ett stort hjärta. Jag sa till Julia: ”Förhoppningsvis har vi glömt den här dagen om ett år.” ”Det tror inte jag, sade Julia. ”Men när du är vuxen kommer du att ha glömt detta” sade jag till henne. ”Det hoppas jag inte”, svarade Julia. ”Jag vill berätta om denna dagen för mina barn.”

Nu är det sent och jag har inte hunnit tvätta kläder eller duscha barnen som jag lovade Emelie. Jag kände att jag ville skriva av mig. Men jag känner tacksamhet över att alla lever, ingen blev skadad. Jag är tacksam för de bulgariska brottarna och mannen som hånade mig men som ändå tyckte om mig. Paulus säger: ”Behåll fältet”Låt ingen stjäla din glädje. Våra pengar och bilar kan ”stjälas”  av omständigheter. Men glädjen kan man behålla. Jag har bett Gud även vända det här till det bästa. Jag vet inte hur det ska gå till men han är god.

Hälsning från Bergen!

Daniel m. familj

 

3 kommentarer till “Den onda dagen”

  1. Nina Fältskog skriver:

    Ha ha ha! Förlåt att jag skrattar Daniel men detta var verkligen en prövningens dag! =)

  2. Nina Fältskog skriver:

    Jag hoppas att du inte blev sårad av min kommentar Daniel. Det lät så komiskt när jag läste det men jag kan verkligen känna hur förtvivlad du kände dig! En välsignad fortsättning på semestern önskar jag dig och din familj.

  3. Geoff skriver:

    Oh man,it was real hard for you guys.Lets hope that all will work together for good for you.
    We will continue to pray for you,please send our gretings to all.
    God bless.
    Geoff and family.

Lämna en kommentar

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera.